tisdag 14 mars 2017

Så va vi där igen!

Att det tar lång tid mellan inläggen här alltså! Men jag gissar att det lätt blir så, dagarna och nätterna fylls upp av det nya livet, eller liven, om man ska vara korrekt.

Nu har killarna hunnit bli över tre och en halv månad! Det var precis 16 veckor sedan igår som vi åkte till Östra sjukhuset och hux flux var vi föräldrar till två guldklimpar. Det är helt galet! Dels va fort tiden har gått sedan dess och dels hur mycket de hunnit lära sig på de här veckorna!

Numera skrattas, pratas och gråts det om vartannat nästan all vaken tid. Eller så ligger man, tokkoncentrerad, och förundras över sina händer. De kan roa sig själva med en leksak, antingen i babygymmet eller babysittern kortare stunder om allt vill sig väl. Kommer de på att de är själva eller något inte faller i god jord behöver man numera sällan tvivla för de säger till ordentligt!

En väldigt rolig tid på det viset att de är så med och pratar och skrattar och vill konvercera. En viss antydan till mammig- och pappighet börjar anas också, vilket är helt enligt boken tydligen. Inte så att de skriker när de hålls av någon annan än mig och Anders, men man märker att de är medvetna om att det inte är vi som bär dem och de tittar efter var man är.

Dagarna hemma på veckorna ser helt klart rätt lika ut. De äter, sover, aktiveras i babygymmet eller babysitterna, somnar igen och sedan går det runt så i tretimmarsintervaller. Är det fint väder och inte blåser på tvären, vilket det ju gjort några gånger, byltar vi på oss och pallrar oss ut på en promenad. Men tyvärr är det såpass bökigt att få ut hela ekipaget att ska man göra det så vill
man vara ute så länge det går innan det är dags för mat igen och då får det ju gärna inte snålblåst och hagelskurar ute. Så ja, ibland känner man sig lite isolerad hemma. Även om man har sällskap av världens sötaste små killar. För ja, det är de ju, nästan hela tiden... när de gråter och skriker kanske jag tycker att de kommer på en delad andraplats i världens sötaste... får man ens skriva så här som nybliven förälder, en nybliven förälder som dessutom längtat helt galet efter att få barn sedan hon var runt 22... och nä, det är inte så att jag känner att det inte var vad jag hade förväntat mig, eller jo, jag känner mig galet mycket mindre tillräcklig än vad jag trodde att jag skulle göra. Fast det är klart, när jag trodde att jag skulle bli förälder så var det inte till två små på en och samma gång. Och ja, ju mer jag läser om Tvillingupproret och antalet föräldraledigt dagar man får för att ta hand om sina barn, desto mer upprörd blir jag... men det är ett helt annat blogginlägg!

Nu ska jag stoppa in en napp och rädda upp en strumpa som närapå trillar av en fot på killarna som ligger i babygymmet och övar på att roa sig själva.



torsdag 23 februari 2017

Jag skulle inte...

Ha skrivit det där om nya nattrutiner... inatt har de vaknat var tredje timma igen... som om det nya, coola att vakna efter först fem-sex timmar aldrig hänt!

Som mamma vänjer man sig helt klart snabbare vid att få sova längre pass än tvärt om... känner mig manglad idag. Men killarna sover middag nu, eller iallafall Wilhelm (Henry sprattlar mest), så jag passar på att vila jag med. Precis som det står i böckerna att man ska göra!


- Posted using BlogPress from my iPhone

tisdag 21 februari 2017

Tre månader

Och lika många vaccinationer... japp, vaccineringsdags igår, Rotarix, stelkramp och en till som jag inte har koll på vilken det var... också ett sätt att fira sin tremånadersdag på! Men det gick bra, Rotarix är ju ett drickvaccin och det har ingen av dem något emot... sprutorna var lite värre, men tydligen var de väldigt duktiga och lät sig tröstas fortare än vanligt, ja det var iallafall vad vår bvc-sköterska sa!

Anders var med och fick hålla barnen när de fick sina sprutor. Jag vill inte föra över min gamla sprutfobi på dem. Tycker det är onödigt att utsätta dem för den risken, att få sprutfobi alltså!

Hur som helst, när vi var klara på bvc packade vi in oss i bilen igen, körde hem och lämnade av Anders och sedan åkte killarna och jag till Stenhålt en sväng så Anders skulle kunna jobba i några timmar i lugn och ro. Och eftersom det var tisdag igår så svängde vi in till församlingshemmet i Romelanda på vägen hem igen för att säga hej till dem i folkdräktsömnaden.

Väl hemma igen var det högt läge för mat, och sedan mat igen innan läggdags. Numera, sedan knappt en vecka tillbaka, så det lär ändra sig, så har det gått från mellan fem och en halv till sex timmar emellan sista kvällsmålet till första nattmålet... halleluja och amen för det!! Idag sov de dessutom i drygt fyra timmar till innan de vaknade igen. Hoppas innerligt att det inte bara har med vaccinationen att göra att de vill sova längre stunder för jag tycker helt klart att vi behåller de här nya rutinerna ett tag!!!

- Posted using BlogPress from my iPhone

torsdag 16 februari 2017

Det duggar ju inte direkt tätt här!!

Nä, nattamningarna går numera fortare även om de fortfarande är lika frekventa, iallafall allt som oftast! Och ja vad det har med saken att göra är helt enkelt att det mestadels var nattetid, medan killarna åt, som jag skrev! Med jag är glad över de extra minuterna sömn och beklagar samtidigt att det går ut över bloggandet!

Nu har jag varit hemma själv med killarna i två hela veckor! Det går väldigt bra måste jag säga, över förväntan faktiskt! Vi har lyckats skapa lite rutiner som funkar för oss. Jag försöker få oss att sova ett extra pass efter att Anders gått till jobbet och efter mat så kör vi en sväng i gymmet och sedan, efter andra matomgången går vi ut på promenad. Väl hemma igen äts det igen och sedan hinner vi kanske med en sväng till i babygymmet innan Anders kommer hem.

Den här veckan har jag varit ute och promenerat riktigt långt alla dagar utom idag, men idag tog vi istället spårvagnen ner till Grönsakstorget där vi mötte upp mamma/mormor och hennes bästa vän Anna-Lena. De följde snällt med och kollade på en soffa jag tänkt mig i vardagsrummet i huset innan vi gick och fikade på da matteo på magasinsgatan. Supermysigt och killarna sov snällt i sin vagn hela tiden! Till och med när vi promenerade hem fastän det var långt över tre timmar sen som de åt!

Det är väldigt skönt när allt bara fungerar och man klarar av sånt där man kanske tycker känns lite krångligt. Att dra runt med barnvagn på stan är ju inte helt självklart överallt, med tvillingvagn blir det än mindre självklart! Och nä, man är inte superpoppis på varken caféer eller spårvagnen. Det vägs dock upp mot alla leenden och "åååhanden" man får av folk man möter på vägen!



- Posted using BlogPress from my iPhone

onsdag 8 februari 2017

Hur det går?!

Jo tack, det går bra! En vecka har gått och vi har varit ute och promenerat varje dag. I måndags var vi nere i centrum och köpte födelsedagspresent till Anders som fyllde år igår. Vi passade även på att handla mat på vägen hem.

Igår va vi på BVC helt på egen hand. Det kanske inte verkar som något krångligt men på vår BVC ska vagnen parkeras utanför, barnen kläs av i väntrummet och sedan vägas och mätas i ett särskilt rum innan man tar med dem in till sköterskans rum, inte krångligt alls med en bebis men med två blir det väldigt tydligt att man inte riktigt räcker till på samma vis. Man måste helt enkelt komma på en plan. Men det måste man hela tiden annars också när man är själv ned två småttingar så det är bara att fundera ut något!

I dagarna har de, förutom att de skrattar och ler ännu mer och följer oss med blicken, även börjat suga på sina händer. Gissar att de börjar upptäcka sig själva nu. Det är en väldigt rolig tid, helt klart, och jag gissar att det bara kommer att eskalera härifrån!

- Posted using BlogPress from my iPhone