onsdag 6 december 2017

Det går så fort va!

Man skulle kunna tro att jag skulle berätta något om barnen nu, med den rubriken menar jag, men det ska jag inte, vad jag vet än iallafall... men jo, det gör det också, går fort alltså... men det var inte det jag syftade på i första hand, jag lovar!

Jag satte årets pepparkaksdeg i söndags... struntade tydligen fullständigt i den lilla detaljen med fint arrangemang kring någon form av adventsljusstake med mossa och siffror osv. Inte så att vi tillslut satt helt utan fyra ljus i någon form av arrangemang, men det var bara fyra ljus i en ljusstake för just fyra ljus... minsta möjliga ansträngning alltså... eller visst, det hade kunnat ansträngts mindre... genom att bara sätta i ett ljus i en ljusstake för fyra... hur som helst, tillbaka till pepparkaksdegen... dubbel sats som vanligt... vet inte riktigt när det ska finnas tid till att baka ut den... får kanske bli många tjocka pepparkakor i år... kryddade lite mer än vanligt... tog typ råge på vartenda mått! OCH så hittade jag Lingonpulver i skafferiet och smackade ner en matsked eller två av det också, tänkte att det ju är så gott med lingon i mjuk pepparkaka... vet inte om jag kanske skulle hållit mig till orågade mått iallafall, lingon känner man nog inte smaken av faktiskt!

Igår kväll fick jag chansen... fick och fick, jag tog chansen, att baka ut en liten del av degen. och ja, det var som vanligt en superbra deg degmässigt. Den fastnar inte direkt på underlaget, den är mjuk, smidig och följsam... precis så som man vill att en pepparkaksdeg ska vara alltså... och god, inte att förglömma! Och det är den, det har jag testat!

Men vad är det som går så sabla fort då? Ja, inte är det att baka ut iallafall, det tar ju sin lilla tid med att kavla tunt, stansa ut och lägga i ordning kakorna snyggt och prydligt på plåten... men att baka av... jädrar va fort det går! Första plåten blev riktigt bra, så där blev jag nog lite kaxig... andra plåten, med ekorrar som var superkrångliga att få upp på plåten utan att den stora svansen trillade av, blev lite mörk i kanterna... tredje plåten, med små enkla granar blev totalt nattsvart och vi fick vädra tvärdrag i hela huset för att få bort Lützendimman!! Efter det, med en något sargad kaxighet gick det bra igen...


måndag 4 december 2017

Han kom, och åkte lika fort och däremellan hade vi kräkfest...

Sam, min au pair unge för tjugo år sedan, har varit och hälsat på oss i drygt en vecka. Älskar att vi har den kontakten vi har, att han vill komma och hälsa på och hänga med oss!!! Allra mest älskar jag att allt är så naturligt och bara rakt upp och ner familj-känsla när han är här.

Så, storslagna planer för att fylla veckan med så mycket trivsamt som möjligt blandat med all vardag. Det började bra, vi körde traditionell fredagskväll med räkor, typiskt västkuskt. Lördagen spenderades hemmavid då vi egentligen skulle varit på kalas men eftersom vi inte ville smitta ner familjen som vi skulle till som väntar tillökning i dagarna så höll vi oss hemma, alla utom Anders.

På söndagen var det dop för finaste vännernas lille son, vi sladdade in med andan i halsen efter att ha letat parkering och Sam agerade fotograf. Småkillarna och Anders och jag höll oss i bakgrunden då det är SVÅRT för ettåringar att riktigt förstå att man ska vara stillsam och tyst under en gudstjänst! Mycket fint dop hur som helst, och jättetrevlig tillställning efteråt. Vi åkte hemåt mätta, nöjda och belåtna och rundade av söndagkvällen på bästa sätt.

Måndagen flöt på som sig bör, likaså tisdagen... iallafall till kvällen... då kräktes Henry... och ja, på den vägen är det kan man säga! Fast man säger ju samtidigt att hoppet är det sista som lämnar människan och då ingen av oss andra visat tecken på kräksjuka fram till onsdagkväll trodde vi att faran var över... det skulle vi aldrig ha gjort! Både Sam och jag blev sjuka på kvällen och sedan vaknade Anders och jag av att Wilhelm stod i sin vagga och kräktes på natten... fy fan!!!

Och ja, när vi alla, förutom Anders då, hade kräkts klart så var det ju bara att invänta normaltillstånd och aptit och sedan räkna ner de 48 timmarna som är brukligt att hålla sig i karantän... och där någonstans var det dags för Sam att åka hem... tydligen fick han med sig en smärre känsla av förkylning också, så ja, det var vad vi hade att bjuda på tydligen... förkylning, kräksjuka och räkor! Men han säger att han tänker komma tillbaka så som tur är verkar vi inte ha skrämt honom alltför mycket! Tror faktiskt det är småkillarna som drar mest, han verkade rätt förtjust i dem, snor och kräks till trots! och jodå, det var tydligt ömsesidigt!!!

När vi kom hem igår tyckte jag att huset var väldigt tomt... men det är också ett gott tecken, att man saknar honom menar jag!  

onsdag 22 november 2017

tiden rusar iväg och kvar sitter jag och är snorig och hängig!

Hela förra veckan bara försvann i något knasigt töcken av novembermörker och planering av killarnas ettårskalas... och när sedan väl planerandet var klart så infann sig, inte helt oväntat, förberedelserna för detsamma och sedan då såklart även kalaset... sedan blev jag sjuk... fast egentligen blev jag nog sjuk redan i slutklämmen på kalasförberedelserna, men jag valde att ignorera och skjuta på framtiden istället för att ta tjuren vid hornen... de där hornen, de fick jag ta tag i i söndags istället...

Men ja, jisses va tiden går, i måndags för ett år sedan idag var jag inte mamma... jag var tjock och armarna nådde knappt framför magen, kände mig som en StenaLine färja som tog sig fram i livet, och lite nervös... men mamma det var jag inte... igår hade jag varit mamma i ett år!!! Det är hissnande! Vart tusan tog tiden vägen? Vet att jag satt i februari och undrade om tiden aldrig skulle gå iofs, då när dagarna såg väldigt likadana ut och det varje dag var en kamp med en för stor vagn i ett för litet trapphus utan hiss och minsta motståndets lag fick mig att stanna inomhus. Men sedan rasslade det liksom bara till och helt plötsligt är de där små gossebarnen fortfarande små iofs, men vansinnigt mycket större än förra året!

Så ja, två ettåringar härjar numera runt hemma hos oss... två ettåringar och fyra tårtor senare... för ja, det blev dels kalas i lördags för familjen, men igår måste vi ju fira dem också såklart, och de där två de har ju fått dela på allt sen den dagen de dockade fast i livmoderväggen så jag tänker att tårta, det ska de ändå inte behöva dela på!

Vi startade födelsedagen med besök på BVC och läkarbesök, inklusive ettårskontroll och vaccination... eller det skulle blivit vaccination och ettårskontroll, men då de varit febriga och snoriga det sista så ville vår bvc-sköterska inte strula mer med deras immunförsvar som hon sa, så de där sprutorna de får de en annan gång. Så vägning, mätning och läkarkontroll som, om det vore så att man fick en ok-stämpel i baken efteråt hade gett dem just det. Så efter genomgången av deras kurvor förväntade jag mig att vi skulle köra ettårs kontrollen, som jag såklart googlat på och ja, övat lite med dem på sånt jag hört/läst är med... men när jag frågade om vi skulle köra igång med den så tittade både sköterskan och läkaren på mig ifrågasättande och menade på att det där hade de redan gjort, under tiden som de undersökte barnen... lite snopen blev jag, jag som hade fått dem att slå ihop två klossar med händerna och lyfta plupp-pusselbitar... så de kunde fått två ok-stämplar i baken på en och samma gång!

onsdag 1 november 2017

Trick or treat!

Igår körde vi halloweenfirande hemma med kusinerna, morbror och mormor och morfar. Det var nog mest tänkt att kusinerna skulle få komma och skrämmas och ropa "bus eller godis!" och sedan skulle vi äta gemensam tisdagmiddag, men jag fick såna snilleblixtar och hoppade på the train of thoughts som tuffade på i blixtens hastighet tillslut att det blev värsta spökvillan hemma hos oss! Eller ja, entrén iallafall... och en spökgirlang över matbordet.

Killarna skulle såklart ha varit utklädda men deras kostymer är fast i transporten någonstans... och sedan tänkte jag gjort små tigrar av dem, men då hittade jag bara tigerbyxorna. Mössorna är nerpackade någon annanstans... så sista alternativet blev Karlsson på taket. Snickarbyxor och en propeller på ryggen... propellrar gjorde jag av kartong och skulle sedan bara knyta fast den i ryggen på snickarbyxorna tänkte jag... men de där små barnen jag har hade vuxit ur sina snickarbyxor... så de fick vara sig själva tillslut iallafall... så typiskt!

Men entrén blev jag faktiskt rätt nöjd med... det är galet vad effektfullt det kan bli av en söndertrasad tyllgardin som skyddat broccoli och brysselkål mot kålfjärillar! Lägg till lite tygremsor från några bal- och brudklänningar jag sytt genom åren, stora grenar, lövhög och LED-ljus-ljus så är man typ hemma! Hade även tänkt köra med spökljud men hejdade mig då jag tänkte ett varv till... man vill ju inte skrämma barnen alltför mycket!

En jätterolig grej att pynta för ju! Jag har alltid varit lite skeptisk till det hela, men insåg igår att jag inte är sämre än att jag kan ändra mig! Så nu åker "pyntet" ner i en "halloween-låda" redo att användas igen nästa år, men då med ännu mer effekter.


Hann tyvärr inte med att fotografera i mörkret då mina killar var gnälliga och klängiga och det lämnades inte riktigt utrymme för att avvika. Men enligt säkra källor var det rätt så läskigt... men som sagt, nu är grunden lagd, nästa år är det bara att öka!

tisdag 24 oktober 2017

Två steg fram, ett steg bak... ibland tre!

Kaoset hemma... alla flyttkartonger som står ouppackade lite överallt, ibland som barrikad för barnens klåfingrighet och totala avsaknad av överlevnadsinstinkt, ibland bara för att de råkade hamna där sist vi flyttade runt flyttlådor... som om namnet på sagda låda gör att man ibland måste flytta runt dem. Men nu har vi iallafall fått bort en hel billast med saker till tippen... eller vi och vi, Anders fick åkt till tippen/ÅVC i söndags, med fullpackat bagageutrymme av saker vi inte längre känner oss nödda att behålla. Så galet skönt!

Mitt i allt flyttande hit och dit av kartonger, rensande och sorterande så blir det ju mer kaos än innan. Känns lite som att man måste ta sig igenom det där kaoset för att kunna komma framåt faktiskt... i  helgen föll det på mina många lådor med tygstuvar... dels som jag bara samlat på mig genom åren för att jag tänker att jag ska göra något med just det, och dels sånt som blivit över när jag sytt en balklänning eller brudklänning på beställning till någon. Rester blandat med mönsterpapper, toiller osv... sånt rensade jag bland i... en sån där riktig surdeg som jag samlat på mig i över 17 år. Är långt ifrån färdig så nu är det om möjligt storartat kaos i vårt flyttlådsrum aka gästrum. Men prognosen är ljus!... eller ja, ljusare iallafall!