Som att slå sig själv i huvudet med en hammare... det är skönt när det är över!

Vi har just varit ute och sprungit... jag ville lägga av efter femton steg ungefär... sedan ville jag bara lägga av hela tiden i 15 minuter och 50 sekunder till... usch, fy och tvi vale va segt det var idag. Anders försöker peppa mig genom att påpeka att vi sprang snabbare än sist osv. men jag skiter rätt mycket i det, eller nä, det gör jag inte, jag är jättestolt samtidigt som jag skäms över att det ändå går pinsamt långsamt, fastän jag har ökat tempot alltså.... Men det jag behöver är att känna att det  är rätt gött ändå det här, att jag har medvind, att detta kan komma att bli något jag längtar efter att göra... idag hade vi motvind, på alla sätt och vis, både fysiskt, psykiskt och bokstavligt talat alltså... men men, det är väl bara att inte ge upp... på söndag är det 17min som gäller... heja, heja!!!