Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din.

I förra veckan tappade jag lite av min identitet... ja det är faktiskt sant! Alla säger att det bara är en plåtbit, men jag tycker fortfarande att det var den finaste av plåtbitar... eller var, den är fortfarande, bara inte min...

Min bil, min älskade lilla Mini krånglade ordentligt i somras, kopplingen och något mer totalpajade och ja, vi beslutade oss för att det var dags att köpa ny bil och inte harva hos bilverkstan några gånger om året. Sagt och gjort, vi blev med Volvo och i torsdags fick jag tillslut tummen ur att genomföra försäljningen till killen som äger bilverkstan jag brukat lämna den till. Han kommer säkert kunna göra sig en liten slant på den, det hoppas jag, men det är mycket som behöver fixas och eftersom jag själv typ bara har koll på färg och antal dörrar samt däck på en bil så inser ju till och med jag att jag aldrig skulle kunna göra detsamma... tvärt om!

Så ja, Minininis var ju en produkt av min Mini och mig... ska man börja kalla sig Volvoninis nu? Nä det låter ju för konstigt! Jag behåller mitt alias, Minininis, och drömmer om nästa gång det är dags att skaffa bil igen... då fasiken ska jag ha en Mini igen, kanske inte så praktiskt, men ack sån glädje!

Om jag grät?! Nä faktiskt inte under själva dealen, inte heller när jag plockade ur alla mina grejer ur bilen... eller åkte därifrån... men sedan ringde jag pappa och berättade att det var klart och jo, då rann det en tår eller två... och ja, det har det ju gjort innan också. Jag vet, det är bara en plåtbit... men åh, den plåtbiten är fin!

Så ja, nu kör jag omkring i en mycket större bil och vet inte riktigt var jag har vare sig front, bak eller sidor... men än så länge har det gått bra! Volvoninins... jäkla fånerier!