Sam, min au pair unge för tjugo år sedan, har varit och hälsat på oss i drygt en vecka. Älskar att vi har den kontakten vi har, att han vill komma och hälsa på och hänga med oss!!! Allra mest älskar jag att allt är så naturligt och bara rakt upp och ner familj-känsla när han är här.
Så, storslagna planer för att fylla veckan med så mycket trivsamt som möjligt blandat med all vardag. Det började bra, vi körde traditionell fredagskväll med räkor, typiskt västkuskt. Lördagen spenderades hemmavid då vi egentligen skulle varit på kalas men eftersom vi inte ville smitta ner familjen som vi skulle till som väntar tillökning i dagarna så höll vi oss hemma, alla utom Anders.
På söndagen var det dop för finaste vännernas lille son, vi sladdade in med andan i halsen efter att ha letat parkering och Sam agerade fotograf. Småkillarna och Anders och jag höll oss i bakgrunden då det är SVÅRT för ettåringar att riktigt förstå att man ska vara stillsam och tyst under en gudstjänst! Mycket fint dop hur som helst, och jättetrevlig tillställning efteråt. Vi åkte hemåt mätta, nöjda och belåtna och rundade av söndagkvällen på bästa sätt.
Måndagen flöt på som sig bör, likaså tisdagen... iallafall till kvällen... då kräktes Henry... och ja, på den vägen är det kan man säga! Fast man säger ju samtidigt att hoppet är det sista som lämnar människan och då ingen av oss andra visat tecken på kräksjuka fram till onsdagkväll trodde vi att faran var över... det skulle vi aldrig ha gjort! Både Sam och jag blev sjuka på kvällen och sedan vaknade Anders och jag av att Wilhelm stod i sin vagga och kräktes på natten... fy fan!!!
Och ja, när vi alla, förutom Anders då, hade kräkts klart så var det ju bara att invänta normaltillstånd och aptit och sedan räkna ner de 48 timmarna som är brukligt att hålla sig i karantän... och där någonstans var det dags för Sam att åka hem... tydligen fick han med sig en smärre känsla av förkylning också, så ja, det var vad vi hade att bjuda på tydligen... förkylning, kräksjuka och räkor! Men han säger att han tänker komma tillbaka så som tur är verkar vi inte ha skrämt honom alltför mycket! Tror faktiskt det är småkillarna som drar mest, han verkade rätt förtjust i dem, snor och kräks till trots! och jodå, det var tydligt ömsesidigt!!!
När vi kom hem igår tyckte jag att huset var väldigt tomt... men det är också ett gott tecken, att man saknar honom menar jag!
Så, storslagna planer för att fylla veckan med så mycket trivsamt som möjligt blandat med all vardag. Det började bra, vi körde traditionell fredagskväll med räkor, typiskt västkuskt. Lördagen spenderades hemmavid då vi egentligen skulle varit på kalas men eftersom vi inte ville smitta ner familjen som vi skulle till som väntar tillökning i dagarna så höll vi oss hemma, alla utom Anders.
På söndagen var det dop för finaste vännernas lille son, vi sladdade in med andan i halsen efter att ha letat parkering och Sam agerade fotograf. Småkillarna och Anders och jag höll oss i bakgrunden då det är SVÅRT för ettåringar att riktigt förstå att man ska vara stillsam och tyst under en gudstjänst! Mycket fint dop hur som helst, och jättetrevlig tillställning efteråt. Vi åkte hemåt mätta, nöjda och belåtna och rundade av söndagkvällen på bästa sätt.
Måndagen flöt på som sig bör, likaså tisdagen... iallafall till kvällen... då kräktes Henry... och ja, på den vägen är det kan man säga! Fast man säger ju samtidigt att hoppet är det sista som lämnar människan och då ingen av oss andra visat tecken på kräksjuka fram till onsdagkväll trodde vi att faran var över... det skulle vi aldrig ha gjort! Både Sam och jag blev sjuka på kvällen och sedan vaknade Anders och jag av att Wilhelm stod i sin vagga och kräktes på natten... fy fan!!!
Och ja, när vi alla, förutom Anders då, hade kräkts klart så var det ju bara att invänta normaltillstånd och aptit och sedan räkna ner de 48 timmarna som är brukligt att hålla sig i karantän... och där någonstans var det dags för Sam att åka hem... tydligen fick han med sig en smärre känsla av förkylning också, så ja, det var vad vi hade att bjuda på tydligen... förkylning, kräksjuka och räkor! Men han säger att han tänker komma tillbaka så som tur är verkar vi inte ha skrämt honom alltför mycket! Tror faktiskt det är småkillarna som drar mest, han verkade rätt förtjust i dem, snor och kräks till trots! och jodå, det var tydligt ömsesidigt!!!
När vi kom hem igår tyckte jag att huset var väldigt tomt... men det är också ett gott tecken, att man saknar honom menar jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
gillar vad du just läst?! lämna gärna en kommentar... jag skulle bli superjätteglad!
vet du inte hur man gör? Det är jättelätt... skriv din kommentar och sedan bara man väljer Namn/Webbadress i rulllisten nedan (ska det vara så många "L"???) skriver in sitt namn, om man har en webbadress kan man fylla i där också, annars lämnar man blankt... och tryck på "skicka kommentar" (ibland får man trycka några gånger för att det ska fungera) simsalabim så blir vi båda glada... iallafall om du skrivit något snällt... och det gör vi ju bara... det ska ju vara en trevlig och trivsam atmosfär här inne! TACK!!!