Eller jo, det var igår, men inte sist innan dess!
Igår fyllde min lillebror år så vi var hemma hos honom på tårtkalas. Supermysigt och trevligt... och säkert tokgott också för alla som äter kakor, bullar och tårta, för det fanns inte mycket som saknades. Tyvärr (?) försöker jag hålla mig ifrån allt sånt just nu så jag avstod. Måste säga att jag är ganska stolt över att jag klarade att avstå just det, för som sagt, det var rätt dignande... och jag är svag för allt sånt. På riktigt toksvag! Men knappt tre veckor har tydligen satt sina spår för jag fixade det utan direkt svårighet.
Hur som helst, efter kalaset följde vi med dem ner till den för tillfället spolade grusplanen. det är bland annat Micke och hans sambo som fixat med det där spolandet nu när det varit så sabla kallt så att det ska finnas möjlighet att åka skridskor i området. Så i lördags fick vi rotat fram mina skridskor som jag fyndade på Stadium för några år sedan och som sedan legat helt orörda i sin kartong och Anders fick åkt iväg och köpt sig ett par till sig. Det är ju ändå något vi kommer att behöva ha om några år tänker jag.
Så med skridskor och hjälm, barnen nerpackade i vagnen, tog vi oss ner till isplanen och snörade på oss de där skridskorna... och ja, det var verkligen inte igår jag stod på ett par skridskor senast... när jag tänker efter kan jag inte minnas om det var på samma grusplan just... isåfall var det på mellanstadiet... eller så var det någon gång på gympan på högstadiet när vi tvingades ner till SkarpeNord... eller jo, jag stod på ett par skridskor en gång för 20 år sedan också, men i alldeles för små sådana på en omvartannat snöad, frusen is... jag stod helt enkelt mest still då... så hur som helst var det fruktansvärt länge sedan... och ja, det gjorde lika fruktansvärt ont i fötterna... men jag klarade av att ta några skär och stanna i en liten stillsam snurr... om det nu räknas som snurr med ett och ett halvt varv? Men sedan gick jag av isen och tog på mig mina sköna skor igen... det där med att åka skridskor får helt enkelt göras i små mängder. Anders däremot, han har inte heller stått på ett par skridskor på 20+ år och han åkte som ett proffs! Blir ju helt klart han som får åka med våra barn sedan när det är dags!
Igår fyllde min lillebror år så vi var hemma hos honom på tårtkalas. Supermysigt och trevligt... och säkert tokgott också för alla som äter kakor, bullar och tårta, för det fanns inte mycket som saknades. Tyvärr (?) försöker jag hålla mig ifrån allt sånt just nu så jag avstod. Måste säga att jag är ganska stolt över att jag klarade att avstå just det, för som sagt, det var rätt dignande... och jag är svag för allt sånt. På riktigt toksvag! Men knappt tre veckor har tydligen satt sina spår för jag fixade det utan direkt svårighet.
Hur som helst, efter kalaset följde vi med dem ner till den för tillfället spolade grusplanen. det är bland annat Micke och hans sambo som fixat med det där spolandet nu när det varit så sabla kallt så att det ska finnas möjlighet att åka skridskor i området. Så i lördags fick vi rotat fram mina skridskor som jag fyndade på Stadium för några år sedan och som sedan legat helt orörda i sin kartong och Anders fick åkt iväg och köpt sig ett par till sig. Det är ju ändå något vi kommer att behöva ha om några år tänker jag.
Så med skridskor och hjälm, barnen nerpackade i vagnen, tog vi oss ner till isplanen och snörade på oss de där skridskorna... och ja, det var verkligen inte igår jag stod på ett par skridskor senast... när jag tänker efter kan jag inte minnas om det var på samma grusplan just... isåfall var det på mellanstadiet... eller så var det någon gång på gympan på högstadiet när vi tvingades ner till SkarpeNord... eller jo, jag stod på ett par skridskor en gång för 20 år sedan också, men i alldeles för små sådana på en omvartannat snöad, frusen is... jag stod helt enkelt mest still då... så hur som helst var det fruktansvärt länge sedan... och ja, det gjorde lika fruktansvärt ont i fötterna... men jag klarade av att ta några skär och stanna i en liten stillsam snurr... om det nu räknas som snurr med ett och ett halvt varv? Men sedan gick jag av isen och tog på mig mina sköna skor igen... det där med att åka skridskor får helt enkelt göras i små mängder. Anders däremot, han har inte heller stått på ett par skridskor på 20+ år och han åkte som ett proffs! Blir ju helt klart han som får åka med våra barn sedan när det är dags!
Ha,Ha. Då vill jag påminna dig om när du stod, inte åkte, skridskor på Svarte mossen. Du stod stilla och gjorde vad du kunde för att se snygg och proffsig ut i dina prinsesskridskor, ända tills du bröt en nagel och inte ville vara med mer. Men söt var du! Puss!
SvaraRadera